Att dölja

Jag dålde mannens alkoholism väl. Blev en mästarinna på att fixa till det så ingen skulle märka något. Min stora rädsla vara att någon skulle ringa på dörren hemma en söndagseftermiddag. Att någon skulle hälsa på oanmäld och därmed upptäcka att maken var uppenbart dragen - vid "fel" tidpunkt. Nu i efterhand kan jag ju tänka tillbaka på det och inse hur oehört mycket energi jag la på att hålla ytan fin. Hur skönt det är att slippa den oron. Att kunna bli glad när det ringer på dörren istället för att få panik.

Dum som jag var så hoppades jag ju hela tiden att vi skulle kunna ordna upp detta utan att någon fick veta. Men det är ju omöjligt när vi inte är av samma åsikt. När han inte på något sätt vill erkänna att det finns ett problem.

Tillslut orkade jag inte längre. Jag berättade för mina föräldrar. Som blev chockade.
Mamma ville hitta förmildrarnde omständigheter. Försökte, för min skull antar jag, att hoppas och tro att han kanske skulle sluta. Pappa, som vuxit upp med en alkoholiserad far, sa just det jag behövde höra. Flytta. Ta hand om dig själv. Han är vuxen. Låt honom ta ansvar för sitt eget liv. Du kan inte få honom att sluta dricka. Han måste ha kraften och viljan själv.