Klump i magen

Han ringde nyss. Jag har inte nummerpresentatör så jag svarade. Han brukar sällan ringa på min vanliga telefon utan väljer allt som oftast sms eller mobilsamtal.

Han vill ha hunden nu under sin semester. Hunden är gammal och sjuk och följde med mig i flytten. Han har aldrig velat ha henne tidigare. Vägrat att hjälpa till. Egentligen lika bra. Jag vågar inte låta henne vara där. Går han ut och festar är det inte säkert att han kommer hem. Och kommer han hem är han definitivt inte i stånd att ta hand om henne. )

Men nu ville alltså han & den nya ha henne när de är lediga.

"- Aldrig". Svarade jag.

"- Jasså är det så här du vill ha det. Att vi ska vara ovänner? Kan du inte försöka hålla detta på en vuxen nivå". Sa han.

"- Ha det bra". Sa jag och la på luren.

Sitter här nu med en stor ångestklump i magen. Har ågren för att jag var otrevlig. Att jag inte kunde vara tillmötesgående.

Ett enda samtal vänder upp och ned på hela mig. Ett enda samtal med honom får de vanliga gamla skuldkänslorna att trigga igång på högvarv.

På något sätt lyckas jag alltid bli boven i dramat.

Tänk vad alla på hans jobb och andra* ska tycka att jag är en satmara. Inte nog med att hon lämnar honom, nu låter hon inte honom ha hunden heller. Stackarn.

Och jag vet inte hur jag ska bemöta honom. Jag försöker verkligen hålla avståndet. Jag vill inte ha med honom att göra. Vill inte prata med honom. Vill inte se honom. Hmm en sanning med modifikation. Klart jag vill men jag inser ju at jag mår bäst när så inte sker.

Mina vänner säger åt mig att bara strunta i honom. Be honom dra åt h-vete. Men det är inte så enkelt. Det går djupare än så.



* dessa människor vet inte den riktiga anledningen till att jag flyttat. Jag har i v f inte informerat hans bekantskapskrets om hans alkoholism. Och eftersom han inte anser att har några som helst problem så har han väl dragit till med någon annan anledning. Som att jag tröttnat. Eller så.

Utbytt

Som en slags hämnd har fd maken ofta hotat med att lämna mig för någon annan. Ja, alltså innan han blev en fd. De där gångerna när jag gnällt, konfronterat mm. honom med hans drickande. Då har det kommit som ett brev på posten. Att det minsann fanns de som ville ha honom... Passar det inte så...

Sen vi separerade har detta återkommit, starkare i vissa perioder svagare i andra. Slutklämmen på det hela har dock alltid varit att han erkännt att han enbart sägt så för att få respons av mig. Få mig att bli svartsjuk. Göra mig ledsen. Sagt att det enbart är mig han vill ha. Mig han älskar. Då har jag önskat att han ska träffa någon. Låta mig slippa detta patetiska dravel som inte känns äkta. Som enbart känns som ett knep för att få mig att flytta hem igen. Utan någon förändring från hans sida.

Men nu har han verkligen träffat någon. Jag borde ju känna mig lättad men jag känner mig snarare kränkt och ledsen. Vet inte med vilken rätt jag gör det. Det var ju jag som valde att flytta. Men jag gjorde det inte för att mina känslor försvunnit. Jag gjorde det för jag trodde att det skulle rädda oss.

Och hur kan han inleda en ny relation? Nu när han mår så här. Och vem med vett & sans inleder en relation med honom? Är det inte uppenbart att det finns ett problem!!??

Ja. Jag är svartsjuk. Och ja. Jag är ledsen.

Och så funderar jag på hur mycket han egentligen älskat mig.

Var jag bara en varm famn och någon som möjliggjorde?

Just idag är en sån där där jag saknar min fd så det nästan gör ont. Saknar honom som han en gång var. Den underbara mannen jag delat så mycket med.

Det är lätt att glömma att han inte finns längre. Att bara komma ihåg hur det var innan.

Att dölja

Jag dålde mannens alkoholism väl. Blev en mästarinna på att fixa till det så ingen skulle märka något. Min stora rädsla vara att någon skulle ringa på dörren hemma en söndagseftermiddag. Att någon skulle hälsa på oanmäld och därmed upptäcka att maken var uppenbart dragen - vid "fel" tidpunkt. Nu i efterhand kan jag ju tänka tillbaka på det och inse hur oehört mycket energi jag la på att hålla ytan fin. Hur skönt det är att slippa den oron. Att kunna bli glad när det ringer på dörren istället för att få panik.

Dum som jag var så hoppades jag ju hela tiden att vi skulle kunna ordna upp detta utan att någon fick veta. Men det är ju omöjligt när vi inte är av samma åsikt. När han inte på något sätt vill erkänna att det finns ett problem.

Tillslut orkade jag inte längre. Jag berättade för mina föräldrar. Som blev chockade.
Mamma ville hitta förmildrarnde omständigheter. Försökte, för min skull antar jag, att hoppas och tro att han kanske skulle sluta. Pappa, som vuxit upp med en alkoholiserad far, sa just det jag behövde höra. Flytta. Ta hand om dig själv. Han är vuxen. Låt honom ta ansvar för sitt eget liv. Du kan inte få honom att sluta dricka. Han måste ha kraften och viljan själv.

Långt kvar

Jag är fullkomligt övertygad om att jag kommer att må bättre än vad jag gör nu. Att jag kommer att släppa tankarna mer och mer. Men just nu går det inte en dag utan att tankarna finns hos honom. Jag har kommit en liten bit på vägen. Det kan i varje fall gå några timmar. Utan att jag är ledsen eller arg.

Lite lite har jag släppt kontrollen. Lite lite har jag släppt taget.

Men jag har långt kvar inan jag kan förstå. Acceptera. Frågan är om jag någonsin kommer att kunna göra det fullt ut?

Sms

För några dagar sedan bestämde jag mig för att radera fd makens sms så snart de landar i min telefon. Alltså utan att läsa dem. Och det har ju gått mindre bra. Jag bestämde mig även för att inte lyssna av hans röstmeddelande i mitt mobilsvar. Det gick bra i 2 dagar. Sen lyssnade jag av dem i alla fall.

Kommer säkerligen att återkomma till detta med sms. Nedan kommer ett lite smaktips:

" Jag saknar dig så mycket

men du har ju valt detta.

Vi som kunde ha det så bra."

Hmm. Ja detta är en variant av hundratalet. Det som jag brukar gå igång på och som tidigare har resulterat i ett svar är just detta att jag valt. Att jag har valt detta.

Mitt svar kunde då låta så här:

" Jag flyttade för att DU valde

att inte ta tag i ditt

problem med alkohol!!!

Jag älskar dig men orkar inte mer!

Och till vilken nytta svarar jag?!

Det går ju inte att diskutera med någon som saknar insikt.

Kanske hoppas jag att det ska träffa någon punkt djupt därinne.

Att det kanske ändå kan förändra något.

Och så känns det djävligt orättvist att han hela tiden vänder detta mot mig.

Tillbakablickar

Jag lämnade min make i höstas. Då hoppades jag att det var det som skulle få honom att vakna. Att tänka till. Inse att något var helt på tok.

Innerst inne visste jag nog att det inte skulle hjälpa. Och det gjorde det inte.

Till en början verkade han inte reagera alls. Det jag fick höra var att det var skönt att slippa mig. Skönt att slippa mitt tjat. Han svarade inte när jag ringde men kunde skicka sms i mängder. De flesta med anklagelser. Och alla skickades kvällar eller vid tillfällen han var hemma och därmed drack.

Dagtid, när han arbetade kunde han ringa. Vara rar. Vara mannen jag älskar. Han som fanns där innan alkoholen tog över. Jag försökte stålsätta mig, sätta gränser. Men jag gav alltid vika tillslut. Vi fortsatte att träffas. Jag kunde inte bryta kontakten. Längtade. Saknade. Oroade mig.

Maken hävdade att han drack mindre. Att jag inte kunde veta - jag fanns ju inte där längre. Men hans beteende då vi träffades på helgerna el. någon vardagväll bevisade motsatsen. Visst drack han. Skillnaden var marginell.

Månaderna gick och jag mådde allt sämre. Fick gömma mig på toaletten på jobbet när jag inte orkade hålla tårarna tillbaka. Ringde vid något tillfälle maken. Vi träffades på lunchen och tog en prommenad. Jag grät och grät. Bad honom åter att söka hjälp. Bad honom försöka för vår skull.

Han tröstade mig, kramde om mig men svarade inte på det.


Det rullade på så här under några månader. Vi träffades regelbundet. Jag tror att maken var rätt nöjd. Han kunde dricka ifred. Och träffa mig för närhet och kärlek. Men jag höll på att gå under. Jag satt fast. Kände mig så hjälplös.


I april beställde jag personbevisen från Skattemyndigheten och skilsmässohandlingarna från rätten. Då var det som han tillslut insåg. Att jag menade allvar. Att jag faktiskt höll på att bryta mig loss. Då rann det mesta av han kaxighet av.


Fyllesms:en ändrade karaktär. Nu var det istället väldigt synd om honom. Han var ledsen. Ensam. Mådde dåligt. Saknade mig. Älskade mig. Jag har aldrig förr fått så många ömhetsbetygelser.

De där anklagande, arga, småelaka hälsningarna han tidigare skickat tog hårt. Gjorde mig ledsen men snart så blev jag mest arg. Skickade mot bättre vetande arga svar. Kallde honom alkoholist mm. mm. Då kunde jag, konstigt nog, känna att jag ändå gjort helt rätt som flyttat. Fick någon form av energi och styrka.


Men dessa, i ny variant var svårare att tackla. Hans tårar när vi sågs för att lösa praktiska saker nästintill förintade mig. Han började överösa mig med saker. Ville hjälpa till med det mesta. Men den stora anledningen till att det blivit så här kunde vi aldrig prata om. Att detta inte alls handlade om brist på känslor. För älskade honom det gjorde jag. Älskar honom gör jag.

Fy fasen vad jag hatar vad alkohol gör med människor.

Hur hade det varit?

Ett första försök att komma igång att blogga.



Har användt mig av dagboksskrivande och bloggande förr. Det var en ventil då. Ett sätt att släppa på trycket. Min förhoppning är att det kan hjälpa även denna gång. För jag behöver verkligen hjälp - på något sätt.



Då handlade det om kampen för att få barn. Om sorgen och oron för att kanske aldrig bli mamma. Barn blev det aldrig. Är så oerhört tacksam för att vi aldrig fick det där längtansbarnet. För hur hade det så varit nu?



Hade det varit som det är nu om vi fått det barn vi så längtade efter?

Så hur är det nu?

Jag har lämnat min man.
Jag har ansökt om skilsmässa.
Skilsmässan har gått igenom.
Jag är alltså singel.
Ensam. Ledsen. Trött. Orolig. Arg. Bitter. Ledsen. Ensam.

Glad ibland. Tills ett sms:s från fd maken dimper ned. Och jag läser det mot bättre vetande.