Sorglig dag idag

Min goa vän, hunden, är sjuk. Jättesjuk. Var hos veterinären akut imorse. Inget man kan göra för henne. Klarade inte att ta bort henne idag. Har en tid imorgon eftermiddag. Försöker fokusera på jobbet och inte tänka för mycket på det som komma skall.

Hon har varit till sådan tröst i svåra stunder. När jag har varit ledsen så har hon kommit, krupit nära nära och tittat på mig med stora kloka ögonen. En puss och en buff med nosen. En uppfordrande tass som hon pockat på uppmärksamhet med. Som om hon sa:

" Kom igen nu matte. Inte gråta. Vi hittar på något skoj istället!".

Framförallt har hon hängt med mig på långa promenader så jag kunnat rensa hjärnan och hämta kraft. Hon har fått lyssna på många resonemang jag fört. Inte för att hon har förstått men lyssnat har hon ;-)

Och så har hon varit en källa till skratt många många gånger med alla sina upptåg som hon inte slutat med trots att nosen är gråare och rörelserna lite stelare.

Och framförallt har hon varit ett sällskap. Gjort att det inte känts så ensamt. En trygg liten tjej med hela kroppen full av kärlek.

Det kommer bli tomt nu.




____________________________

Så sanna rader

Ankan http://ettbultandehjarta.blogspot.com/2007/04/jag-r-bra-p-att-m-dligt.html har i sitt inlägg från idag verkligen lyckats få det på pränt. Jag håller med henne till punkt och pricka.

Mår fortfarande bra. Inte tillstymmelse till klump i magen. Känner krafterna återvända.
Ett endaste kontaktförsök har Exet gjort. Ett sms med hans nya mobilnummer. Sparade det först under namnet Puckot (befriande att få vara barnslig ibland...) men tog sedan bort det.

Angående funderingarna i förra inlägget så lutar det starkt åt att vara ärlig utifall ämnet kommer upp. Att kort och konsist förklara läget.

Ett beslut som känns bra.

Bra helg

Jag har haft en riktigt bra helg. Känt mig stark. Känt framtidstro. Jag har kunnat koppla bort exet. Nästan.

Drömde att han dog inatt. Jag har drömt det förr. Mycket mer under den perioden vi fortfarande bodde tillsammans och jag ständigt var orolig för att något skulle hända honom. Största oron låg i att han skulle dricka tills han däckade och sen inte vaknade för att kräkas.

I drömmen är det inte så mycket det faktum att han dött som skrämmer mig utan snarare att alla beskyller mig för att inte gjort något. "Varför sa du inget???" " Varför tvingade du inte honom att söka hjälp" Slutklämmen brukar vara att jag inte vågar gå på begravningen just för rädslan att möta alla dem jag inte vågat anförtro och berätta om exets missbruk för. Jag vaknar svettig och med ett hårt bultande hjärta.

Klart att detta hänger ihop med funderingar jag har i vaket tillstånd.
Mycket handlar ju om att jag vet att många fortfarande inte vet. Svårt blir det framförallt då jag och exet jobbar i samma bransch. Det är oundvikligt att jag stöter på hans kollegor. Ingen har, och kommer kanske inte göra det heller, frågat rätt ut om varför vi separerat. Eller kommenterat det överhuvudtaget. Om dom gör det. Vad ska jag svara då?

Ska jag vara rak och säga som det är att jag inte orkade leva med en man som dricker så mycket som han gjorde. Eller ska jag komma med en undanflykt.

Gamla duktiga medberoendefrun skulle svara undanglidande. Men hjälper jag honom verkligen genom att göra det?

Jag brottas med detta.

Ska jag hålla tyst om situationen uppstår.
Eller ska jag vara ärlig.

Genom att vara ärlig så kanske någon på jobbet tar tag i det.

Tror att min dröm tillstor del grundar sig i dessa funderingar.
Om att vara "lojal" mot exet och hålla tyst med därmed också sopa problemet under mattan & han kan fortsätta dricka.
Eller att blotta problematiken. Och veta att jag i varje fall gjorde det.

Tankar en torsdag morgon

Kan man spärra någon på sin mobil? Så att det inte går att ta emot sms från en viss person?
Jag kan inte låta bli att läsa. Nu damp det ned ett nytt från min fd. Läste inte hela. Första raden räckte. "- Nu bor jag och X tillsammans."

Tror han på allvar att jag vill veta. Har han supit bort varenda liten vettig hjärncell? Vad vill han uppnå med denna psykiska terror. Jag har bett honom om och om igen att låta mig vara ifred, låta mig slippa. Men det är som att det inte tränger in.

Jag vet inte om det hänger ihop. Men. Han förnekar ju starkt att han har ett alkoholproblem. Han vill ha det till att jag flyttat av andra anledningar. Förnekelsen är så stark och så stor. Att erkänna att jag flyttat för att han dricker klarar han inte. Så i hans dimmiga värld är det kanske så att jag bara övergett honom. Han har ingen del i det. Alltså har han nu träffat någon som är snäll emot honom, tar hand om honom och som tycker lite synd om honom.
Och det vill han att jag ska veta. Och han verkar inte kunna acceptera det faktum att jag inte vill ha någon kontakt. Och han verkar inte vilja/kunna förstå det heller. Att förstå/acceptera är ju detsamma som att faktiskt inse att han själv har en del i problemet.

Snurriga resonemang. Borde verkligen ägna mig åt mitt jobb nu istället.

Varför försöker jag analysera detta? Kan man analysera hur en alkoholist tänker? Ska jag bara acceptera att han är sjuk?

En sån skitstart det blev på den här dagen.

Kanke skulle ringa mitt telebolag och fråga om det där med att spärra. Frågan är bara om jag fullt ut är redo att radera ut honom. Det innebär ju att ytterligare klippa ett band. Det känns mer och mer som att det är det jag måste. Han har alldeles för stark inverkan på mig ännu.