Tillbakablickar

Jag lämnade min make i höstas. Då hoppades jag att det var det som skulle få honom att vakna. Att tänka till. Inse att något var helt på tok.

Innerst inne visste jag nog att det inte skulle hjälpa. Och det gjorde det inte.

Till en början verkade han inte reagera alls. Det jag fick höra var att det var skönt att slippa mig. Skönt att slippa mitt tjat. Han svarade inte när jag ringde men kunde skicka sms i mängder. De flesta med anklagelser. Och alla skickades kvällar eller vid tillfällen han var hemma och därmed drack.

Dagtid, när han arbetade kunde han ringa. Vara rar. Vara mannen jag älskar. Han som fanns där innan alkoholen tog över. Jag försökte stålsätta mig, sätta gränser. Men jag gav alltid vika tillslut. Vi fortsatte att träffas. Jag kunde inte bryta kontakten. Längtade. Saknade. Oroade mig.

Maken hävdade att han drack mindre. Att jag inte kunde veta - jag fanns ju inte där längre. Men hans beteende då vi träffades på helgerna el. någon vardagväll bevisade motsatsen. Visst drack han. Skillnaden var marginell.

Månaderna gick och jag mådde allt sämre. Fick gömma mig på toaletten på jobbet när jag inte orkade hålla tårarna tillbaka. Ringde vid något tillfälle maken. Vi träffades på lunchen och tog en prommenad. Jag grät och grät. Bad honom åter att söka hjälp. Bad honom försöka för vår skull.

Han tröstade mig, kramde om mig men svarade inte på det.


Det rullade på så här under några månader. Vi träffades regelbundet. Jag tror att maken var rätt nöjd. Han kunde dricka ifred. Och träffa mig för närhet och kärlek. Men jag höll på att gå under. Jag satt fast. Kände mig så hjälplös.


I april beställde jag personbevisen från Skattemyndigheten och skilsmässohandlingarna från rätten. Då var det som han tillslut insåg. Att jag menade allvar. Att jag faktiskt höll på att bryta mig loss. Då rann det mesta av han kaxighet av.


Fyllesms:en ändrade karaktär. Nu var det istället väldigt synd om honom. Han var ledsen. Ensam. Mådde dåligt. Saknade mig. Älskade mig. Jag har aldrig förr fått så många ömhetsbetygelser.

De där anklagande, arga, småelaka hälsningarna han tidigare skickat tog hårt. Gjorde mig ledsen men snart så blev jag mest arg. Skickade mot bättre vetande arga svar. Kallde honom alkoholist mm. mm. Då kunde jag, konstigt nog, känna att jag ändå gjort helt rätt som flyttat. Fick någon form av energi och styrka.


Men dessa, i ny variant var svårare att tackla. Hans tårar när vi sågs för att lösa praktiska saker nästintill förintade mig. Han började överösa mig med saker. Ville hjälpa till med det mesta. Men den stora anledningen till att det blivit så här kunde vi aldrig prata om. Att detta inte alls handlade om brist på känslor. För älskade honom det gjorde jag. Älskar honom gör jag.

Fy fasen vad jag hatar vad alkohol gör med människor.