Som en slags hämnd har fd maken ofta hotat med att lämna mig för någon annan. Ja, alltså innan han blev en fd. De där gångerna när jag gnällt, konfronterat mm. honom med hans drickande. Då har det kommit som ett brev på posten. Att det minsann fanns de som ville ha honom... Passar det inte så...
Sen vi separerade har detta återkommit, starkare i vissa perioder svagare i andra. Slutklämmen på det hela har dock alltid varit att han erkännt att han enbart sägt så för att få respons av mig. Få mig att bli svartsjuk. Göra mig ledsen. Sagt att det enbart är mig han vill ha. Mig han älskar. Då har jag önskat att han ska träffa någon. Låta mig slippa detta patetiska dravel som inte känns äkta. Som enbart känns som ett knep för att få mig att flytta hem igen. Utan någon förändring från hans sida.
Men nu har han verkligen träffat någon. Jag borde ju känna mig lättad men jag känner mig snarare kränkt och ledsen. Vet inte med vilken rätt jag gör det. Det var ju jag som valde att flytta. Men jag gjorde det inte för att mina känslor försvunnit. Jag gjorde det för jag trodde att det skulle rädda oss.
Och hur kan han inleda en ny relation? Nu när han mår så här. Och vem med vett & sans inleder en relation med honom? Är det inte uppenbart att det finns ett problem!!??
Ja. Jag är svartsjuk. Och ja. Jag är ledsen.
Och så funderar jag på hur mycket han egentligen älskat mig.
Var jag bara en varm famn och någon som möjliggjorde?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Oj, jag känner oxå igen mig i din blogg liksom du i min... Hoppas du väljer att fortsätta skriva. Det är skönt att se att man inte är ensam. Kram
Hej kära vän,
Jag hängde med Ankan hit och blev tagen av ditt skrivande. Jag tror att du skriver av samma skäl som jag, dvs i terapisyfte.
I mitt äktenskap var det JAG som var alkoholisten. men jag slängde ut mej själv ur äktenskapet när jag blev nykter.
Sedan i nykterheten blev jag förälskad i en annan alkholist...men det är en lång historia...
Vi hörs!
Kram!
Skicka en kommentar