Klump i magen

Han ringde nyss. Jag har inte nummerpresentatör så jag svarade. Han brukar sällan ringa på min vanliga telefon utan väljer allt som oftast sms eller mobilsamtal.

Han vill ha hunden nu under sin semester. Hunden är gammal och sjuk och följde med mig i flytten. Han har aldrig velat ha henne tidigare. Vägrat att hjälpa till. Egentligen lika bra. Jag vågar inte låta henne vara där. Går han ut och festar är det inte säkert att han kommer hem. Och kommer han hem är han definitivt inte i stånd att ta hand om henne. )

Men nu ville alltså han & den nya ha henne när de är lediga.

"- Aldrig". Svarade jag.

"- Jasså är det så här du vill ha det. Att vi ska vara ovänner? Kan du inte försöka hålla detta på en vuxen nivå". Sa han.

"- Ha det bra". Sa jag och la på luren.

Sitter här nu med en stor ångestklump i magen. Har ågren för att jag var otrevlig. Att jag inte kunde vara tillmötesgående.

Ett enda samtal vänder upp och ned på hela mig. Ett enda samtal med honom får de vanliga gamla skuldkänslorna att trigga igång på högvarv.

På något sätt lyckas jag alltid bli boven i dramat.

Tänk vad alla på hans jobb och andra* ska tycka att jag är en satmara. Inte nog med att hon lämnar honom, nu låter hon inte honom ha hunden heller. Stackarn.

Och jag vet inte hur jag ska bemöta honom. Jag försöker verkligen hålla avståndet. Jag vill inte ha med honom att göra. Vill inte prata med honom. Vill inte se honom. Hmm en sanning med modifikation. Klart jag vill men jag inser ju at jag mår bäst när så inte sker.

Mina vänner säger åt mig att bara strunta i honom. Be honom dra åt h-vete. Men det är inte så enkelt. Det går djupare än så.



* dessa människor vet inte den riktiga anledningen till att jag flyttat. Jag har i v f inte informerat hans bekantskapskrets om hans alkoholism. Och eftersom han inte anser att har några som helst problem så har han väl dragit till med någon annan anledning. Som att jag tröttnat. Eller så.