Jag har haft en riktigt bra helg. Känt mig stark. Känt framtidstro. Jag har kunnat koppla bort exet. Nästan.
Drömde att han dog inatt. Jag har drömt det förr. Mycket mer under den perioden vi fortfarande bodde tillsammans och jag ständigt var orolig för att något skulle hända honom. Största oron låg i att han skulle dricka tills han däckade och sen inte vaknade för att kräkas.
I drömmen är det inte så mycket det faktum att han dött som skrämmer mig utan snarare att alla beskyller mig för att inte gjort något. "Varför sa du inget???" " Varför tvingade du inte honom att söka hjälp" Slutklämmen brukar vara att jag inte vågar gå på begravningen just för rädslan att möta alla dem jag inte vågat anförtro och berätta om exets missbruk för. Jag vaknar svettig och med ett hårt bultande hjärta.
Klart att detta hänger ihop med funderingar jag har i vaket tillstånd.
Mycket handlar ju om att jag vet att många fortfarande inte vet. Svårt blir det framförallt då jag och exet jobbar i samma bransch. Det är oundvikligt att jag stöter på hans kollegor. Ingen har, och kommer kanske inte göra det heller, frågat rätt ut om varför vi separerat. Eller kommenterat det överhuvudtaget. Om dom gör det. Vad ska jag svara då?
Ska jag vara rak och säga som det är att jag inte orkade leva med en man som dricker så mycket som han gjorde. Eller ska jag komma med en undanflykt.
Gamla duktiga medberoendefrun skulle svara undanglidande. Men hjälper jag honom verkligen genom att göra det?
Jag brottas med detta.
Ska jag hålla tyst om situationen uppstår.
Eller ska jag vara ärlig.
Genom att vara ärlig så kanske någon på jobbet tar tag i det.
Tror att min dröm tillstor del grundar sig i dessa funderingar.
Om att vara "lojal" mot exet och hålla tyst med därmed också sopa problemet under mattan & han kan fortsätta dricka.
Eller att blotta problematiken. Och veta att jag i varje fall gjorde det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du hjälper väl honom inte genom att ljuga eller glida undan. Jag tycker du ska säga som det är. Det kan aldrig bli fel! Har själv skilt mig från en alkoholist och finner ingen anledning att hymla om det nu om någon frågar. Just då trodde jag det mer var andra orsaker, beroende- och medberoendeproblematiken var rätt okänd för mig då, men senare fattade jag.
Usch vad svårt oavsett vad du bestämmer dig för!! Jag har själv tänkt och funderat mycket på vad och om jag skulle berätta. Men till min förvåning har hittills ingen frågat. Jag har berättat för mina (och våra gemensamma) vänner som står mig nära. Det som förvånat mig är att inga bekanta har frågat mer ingående om skilsmässan utan behandlat den som luft. Fast vid närmare eftertanke så har jag ju själv aldrig grävt i orsaken till att andra i min omgivning skilt sig. Man försöker visa hänsyn och tassa runt istället. I alla fall om man är mer ytligt bekanta.
Kram
Jag tycker du ska göra det som DU behöver, vad det nu kan vara. Inte göra något för HANS skull. Du kan inte rädda honom. Inget du säger kommer att få honom att sluta dricka. En alkoholist behöver nå sin "botten" innan han är villig att sluta dricka. Jag insåg för ett och ett halvt år sedan att jag måste sluta hjälpa för då skulle han fortare nå sin botten. (En del når aldrig sin botten, tyvärr)
Jag vill inte verka präktig och besserwisser'ig. Jag lever verkligen inte som jag lär. Och eftersom du läst min blogg så vet du förmodligen det. Jag förstår dig så väl - tro inget annat. Varm och omtänksam kram
Skicka en kommentar