Sorglig dag idag

Min goa vän, hunden, är sjuk. Jättesjuk. Var hos veterinären akut imorse. Inget man kan göra för henne. Klarade inte att ta bort henne idag. Har en tid imorgon eftermiddag. Försöker fokusera på jobbet och inte tänka för mycket på det som komma skall.

Hon har varit till sådan tröst i svåra stunder. När jag har varit ledsen så har hon kommit, krupit nära nära och tittat på mig med stora kloka ögonen. En puss och en buff med nosen. En uppfordrande tass som hon pockat på uppmärksamhet med. Som om hon sa:

" Kom igen nu matte. Inte gråta. Vi hittar på något skoj istället!".

Framförallt har hon hängt med mig på långa promenader så jag kunnat rensa hjärnan och hämta kraft. Hon har fått lyssna på många resonemang jag fört. Inte för att hon har förstått men lyssnat har hon ;-)

Och så har hon varit en källa till skratt många många gånger med alla sina upptåg som hon inte slutat med trots att nosen är gråare och rörelserna lite stelare.

Och framförallt har hon varit ett sällskap. Gjort att det inte känts så ensamt. En trygg liten tjej med hela kroppen full av kärlek.

Det kommer bli tomt nu.




____________________________

Så sanna rader

Ankan http://ettbultandehjarta.blogspot.com/2007/04/jag-r-bra-p-att-m-dligt.html har i sitt inlägg från idag verkligen lyckats få det på pränt. Jag håller med henne till punkt och pricka.

Mår fortfarande bra. Inte tillstymmelse till klump i magen. Känner krafterna återvända.
Ett endaste kontaktförsök har Exet gjort. Ett sms med hans nya mobilnummer. Sparade det först under namnet Puckot (befriande att få vara barnslig ibland...) men tog sedan bort det.

Angående funderingarna i förra inlägget så lutar det starkt åt att vara ärlig utifall ämnet kommer upp. Att kort och konsist förklara läget.

Ett beslut som känns bra.

Bra helg

Jag har haft en riktigt bra helg. Känt mig stark. Känt framtidstro. Jag har kunnat koppla bort exet. Nästan.

Drömde att han dog inatt. Jag har drömt det förr. Mycket mer under den perioden vi fortfarande bodde tillsammans och jag ständigt var orolig för att något skulle hända honom. Största oron låg i att han skulle dricka tills han däckade och sen inte vaknade för att kräkas.

I drömmen är det inte så mycket det faktum att han dött som skrämmer mig utan snarare att alla beskyller mig för att inte gjort något. "Varför sa du inget???" " Varför tvingade du inte honom att söka hjälp" Slutklämmen brukar vara att jag inte vågar gå på begravningen just för rädslan att möta alla dem jag inte vågat anförtro och berätta om exets missbruk för. Jag vaknar svettig och med ett hårt bultande hjärta.

Klart att detta hänger ihop med funderingar jag har i vaket tillstånd.
Mycket handlar ju om att jag vet att många fortfarande inte vet. Svårt blir det framförallt då jag och exet jobbar i samma bransch. Det är oundvikligt att jag stöter på hans kollegor. Ingen har, och kommer kanske inte göra det heller, frågat rätt ut om varför vi separerat. Eller kommenterat det överhuvudtaget. Om dom gör det. Vad ska jag svara då?

Ska jag vara rak och säga som det är att jag inte orkade leva med en man som dricker så mycket som han gjorde. Eller ska jag komma med en undanflykt.

Gamla duktiga medberoendefrun skulle svara undanglidande. Men hjälper jag honom verkligen genom att göra det?

Jag brottas med detta.

Ska jag hålla tyst om situationen uppstår.
Eller ska jag vara ärlig.

Genom att vara ärlig så kanske någon på jobbet tar tag i det.

Tror att min dröm tillstor del grundar sig i dessa funderingar.
Om att vara "lojal" mot exet och hålla tyst med därmed också sopa problemet under mattan & han kan fortsätta dricka.
Eller att blotta problematiken. Och veta att jag i varje fall gjorde det.

Tankar en torsdag morgon

Kan man spärra någon på sin mobil? Så att det inte går att ta emot sms från en viss person?
Jag kan inte låta bli att läsa. Nu damp det ned ett nytt från min fd. Läste inte hela. Första raden räckte. "- Nu bor jag och X tillsammans."

Tror han på allvar att jag vill veta. Har han supit bort varenda liten vettig hjärncell? Vad vill han uppnå med denna psykiska terror. Jag har bett honom om och om igen att låta mig vara ifred, låta mig slippa. Men det är som att det inte tränger in.

Jag vet inte om det hänger ihop. Men. Han förnekar ju starkt att han har ett alkoholproblem. Han vill ha det till att jag flyttat av andra anledningar. Förnekelsen är så stark och så stor. Att erkänna att jag flyttat för att han dricker klarar han inte. Så i hans dimmiga värld är det kanske så att jag bara övergett honom. Han har ingen del i det. Alltså har han nu träffat någon som är snäll emot honom, tar hand om honom och som tycker lite synd om honom.
Och det vill han att jag ska veta. Och han verkar inte kunna acceptera det faktum att jag inte vill ha någon kontakt. Och han verkar inte vilja/kunna förstå det heller. Att förstå/acceptera är ju detsamma som att faktiskt inse att han själv har en del i problemet.

Snurriga resonemang. Borde verkligen ägna mig åt mitt jobb nu istället.

Varför försöker jag analysera detta? Kan man analysera hur en alkoholist tänker? Ska jag bara acceptera att han är sjuk?

En sån skitstart det blev på den här dagen.

Kanke skulle ringa mitt telebolag och fråga om det där med att spärra. Frågan är bara om jag fullt ut är redo att radera ut honom. Det innebär ju att ytterligare klippa ett band. Det känns mer och mer som att det är det jag måste. Han har alldeles för stark inverkan på mig ännu.

Klump i magen

Han ringde nyss. Jag har inte nummerpresentatör så jag svarade. Han brukar sällan ringa på min vanliga telefon utan väljer allt som oftast sms eller mobilsamtal.

Han vill ha hunden nu under sin semester. Hunden är gammal och sjuk och följde med mig i flytten. Han har aldrig velat ha henne tidigare. Vägrat att hjälpa till. Egentligen lika bra. Jag vågar inte låta henne vara där. Går han ut och festar är det inte säkert att han kommer hem. Och kommer han hem är han definitivt inte i stånd att ta hand om henne. )

Men nu ville alltså han & den nya ha henne när de är lediga.

"- Aldrig". Svarade jag.

"- Jasså är det så här du vill ha det. Att vi ska vara ovänner? Kan du inte försöka hålla detta på en vuxen nivå". Sa han.

"- Ha det bra". Sa jag och la på luren.

Sitter här nu med en stor ångestklump i magen. Har ågren för att jag var otrevlig. Att jag inte kunde vara tillmötesgående.

Ett enda samtal vänder upp och ned på hela mig. Ett enda samtal med honom får de vanliga gamla skuldkänslorna att trigga igång på högvarv.

På något sätt lyckas jag alltid bli boven i dramat.

Tänk vad alla på hans jobb och andra* ska tycka att jag är en satmara. Inte nog med att hon lämnar honom, nu låter hon inte honom ha hunden heller. Stackarn.

Och jag vet inte hur jag ska bemöta honom. Jag försöker verkligen hålla avståndet. Jag vill inte ha med honom att göra. Vill inte prata med honom. Vill inte se honom. Hmm en sanning med modifikation. Klart jag vill men jag inser ju at jag mår bäst när så inte sker.

Mina vänner säger åt mig att bara strunta i honom. Be honom dra åt h-vete. Men det är inte så enkelt. Det går djupare än så.



* dessa människor vet inte den riktiga anledningen till att jag flyttat. Jag har i v f inte informerat hans bekantskapskrets om hans alkoholism. Och eftersom han inte anser att har några som helst problem så har han väl dragit till med någon annan anledning. Som att jag tröttnat. Eller så.

Utbytt

Som en slags hämnd har fd maken ofta hotat med att lämna mig för någon annan. Ja, alltså innan han blev en fd. De där gångerna när jag gnällt, konfronterat mm. honom med hans drickande. Då har det kommit som ett brev på posten. Att det minsann fanns de som ville ha honom... Passar det inte så...

Sen vi separerade har detta återkommit, starkare i vissa perioder svagare i andra. Slutklämmen på det hela har dock alltid varit att han erkännt att han enbart sägt så för att få respons av mig. Få mig att bli svartsjuk. Göra mig ledsen. Sagt att det enbart är mig han vill ha. Mig han älskar. Då har jag önskat att han ska träffa någon. Låta mig slippa detta patetiska dravel som inte känns äkta. Som enbart känns som ett knep för att få mig att flytta hem igen. Utan någon förändring från hans sida.

Men nu har han verkligen träffat någon. Jag borde ju känna mig lättad men jag känner mig snarare kränkt och ledsen. Vet inte med vilken rätt jag gör det. Det var ju jag som valde att flytta. Men jag gjorde det inte för att mina känslor försvunnit. Jag gjorde det för jag trodde att det skulle rädda oss.

Och hur kan han inleda en ny relation? Nu när han mår så här. Och vem med vett & sans inleder en relation med honom? Är det inte uppenbart att det finns ett problem!!??

Ja. Jag är svartsjuk. Och ja. Jag är ledsen.

Och så funderar jag på hur mycket han egentligen älskat mig.

Var jag bara en varm famn och någon som möjliggjorde?